Efter det första mötet bestämdes det nästa gång vi skulle träffas och nu var det hemma hos Ägarens hus där Dalton gick på sommarbete som vi skulle ses, och den här gången skulle jag få provrida!

OM jag var nervös! Efter att ha ridit på ridskola i sju år så kunde jag grunderna extremt bra, men resten?

Jag klantade mig rejält den där första gången på en fotbollsplan.

Jag ställde inte, drev inte, tittade inte upp, höll inte alarna bak och jag rätade inte på mig.

Och Dalton var inte heller som jag tänkt mig. Jag som var så glad att slippa lunka fick nu ta över en totalt skänkeldöv häst som verkligen inte kände något, varken sporrar eller spö.

Men det var den enda chansen jag hade, så jag tog den trots att Dalton var allt annat än min drömhäst.

Vi träffades ofta den sommaren hos Ägarens hus och vi red ut mest och en gång fick jag hoppa några små hinder vilket slutade i ren katastrof då jag inte kände Dalton och fortfarande inte hittar hans "knappar" för att få fart.

Så den sommaren blev det mycket lunk och inget mer.

Till hösten flyttade Dalton upp till min ridlärares gård där han skulle stå resten av året och det var då jag fick ta över honom på riktigt, tre dagar i veckan, helt själv!

Men det första halvåret var hemskt!

Sparkar, bett, hårda hovar på fötterna och en ständigt sur ponny som hela tiden  sprang över mig så fort vi stog stilla. Och väl uppe på hästryggen så var deet som jag satt på en halvdöd häst, inget hände!

Folk gav mig goda råd, skrek på mig och pushade så mycket dem kunde, men att ha sin delponny i ett stall med en massa, hårt satsande hoppryttare i samma ålder tar på en när man inte ens kan fatta en ordentlig galoppfattning och mot jul mådde jag riktigt dåligt och ville bara sluta, ge upp och gå tillbaka till ridskolan och fortsätta i samma spår.

Men vissa stunder hade vi tillsammans som fick mig att hoppas. Som när vi tolkade genom hela skogen eller när han för första gången faktiskt krökte på nacken och tuggade på bettet för en halv minut.

Det var att gå från hagen som det var som hemskast. Det gick inte utan mamma och även fast hon var med kunde Dalton ibland slita sig, springa över mig och hitta närmaste grästuva och sedan vägra gå därifrån, och hur mycket jag drog vågade jag aldrig säga till på riktigt, jag höjde aldrig rösten och jag petade knappt på honom när han gjort något dumt, jag bara drog i grimskaftet och bölade om att han skulle lyda.

Det värsta var när jag skulle sadla för att träna för min ridlärare och jag hade bundit upp Dalton i boxen för att han inte skulle springa ut och när jag smackade för att han skulle flytta sig lite åt höger sparkade han rätt ut, bara några millimeter från mitt huvud.

Då bröt jag ihop på riktigt.

  Ungefär så här såg det ut när jag red...

  Och såg här såg det ut från marken

Forts följer

//Annie

  En liten übersöt B-ponny som stod på samma stall som Dalton

//Annie

  En ponny på ett närliggande turistcenter där man kan ta islandshäst turer genom skogen :D

//Annie

  Sinka var en av dem första hästarna jag någonsin ridit på <3

//Annie

För två årsen, några dagar innan skolavsutningen, skjutsade mamma ut mig till min ridklubb där jag skulle hjälpa till med en lokal ponnyhopp tävling.

Jag fick jobba i insläppet till framridningen (Hålla koll så att det var max fem där inne och se till så att någon inte gick före ett annat ekipage m.m) och det var när jag stog där och ropade upp olika ryttares och hästars namn så jag hajade till av igenkännande.

Jag vill inte skriva Daltons ägares namn så vi kallar henne bara Ägaren.

När jag stog där och läste Ägarens namn tillsammans med Daltons så kom jag plötsligt ihåg varifrån jag kände igen henne.

Långt tillbaka, under mitt andra år på ridskolan hade vi ridit i samma grupp!

Jag hade aldrig riktigt pratat med henne och sedan hade hon fått en egen liten shettis och slutat och jag måste glömt henne efter alla år.

Men vi båda tittade på varandra när hon red in på sin bruna C-ponny, men jag vet inte om hon kände igen mig.

Under ett dagsridläger, lite längre in på sommarlovet hade min ridlärare frågat mig om jag kom ihåg Ägaren, och när mamma kom för att hämta mig, pratade min ridläre ganska länge med henne.

Senare frågade mamma samma fråga och jag frågad såklart varför hon undrade. Hade det hänt Ägaren något?

Och tydligen hade Ägren problem, problem med tid eftersom hennes föräldrar nygligen skilt sig. Och Ägaren behövde en medryttare på sin C-ponny Dalton, och min ridlärare hade föreslagit mig.

Efter långa samtal, med både negativa och posetiva argument bestämde vi oss för att prova ett halvår med att rida Dalton tre gånger i veckan och träna privat för min ridlärare varje tisdag.

Jag var i himmelriket! En (nästan) egen häst! Och jag skulle äntligen få lämna ridskolans trötta gamla ponnyer.

Första gången jag pratade med Ägaren och faktiskt såg Dalton "på riktigt" var på nästa lokala hopptävling, på min födelsedag.

Jag fick stå och försiktigt klappa Dalton medans Ägaren stressade omkring som man brukar för start.

Men sedan fick jag stå vid staketet och efter ritten (Två Clear-Round) så lastades Dalton och de åkte hem så någon vidare uppfattning fick jag inte om honom, mer än att han hade väldigt ljusa ögon som inte såg så mysiga ut...

  Den första bilden på mig och Dalton för nästan exakt två årsen <3

Forts följer...

//Annie

(Måste fixa en signaturgrej som alla andra har...)

Mina kompisars egenuppfödda islandsvalack som nyss fyllde sex år.

//Annie

Äntligen hemma från Stockholm och det är faktiskt rätt skönt även om det var roligt med Grönan, Skansen och Gamla Stan.

Eftersom jag inte har några hästar att röra mig med för tillfälligt får det här bli en (annorlunda) fotoblogg tills terminen på ridskolan börjar.

  Alizia.

//Annie

Lite grundinfo om Fenix Park:

* Fenix Park är ett ridläger och ett stuteri som föder upp P.R.E/Welsh

* Jag åkte till Fenix Park första gången 2008 och har alltså varit där i fyra sommrar.

* På mitt första läger hade jag andalusiern Olé men bytte senare till den mindre korsningsponnyn Fonzie.

* Alla andra tre läger har jag haft Tarragona

* Jag har fått några av mina bästa vänner via Fenix

* Enligt mig är Fenix fortfarande en av världens bästa platser trots att jag vet så mycket dåligt har hänt där.

* Jag kommer aldrig glömma de fyra veckorna jag spenderat där.

   Lite Grundinfo om Tarragona:

* Hon är ett artonårigt brunt korsnings (arab/russ) sto

* Hon blir väldigt lätt tjock

* Hon har ett tungtshuvud

* Hon kommer undan jobb genom att gapa så man måste ha remont på henne.

* Hon har obeskrivligt lång man.

* Hon gillar att hoppa och har hoppat 1.1o på TRF

* Hon mäter 137 i mankhöjd

* Hon är en riktig bitch mot andra hästar och kan bitas i hagen.

* Men hon älskar att gosa i spiltan

* När hon är taggad kan hon vinna i race mot stora hästar

* Jag älskar henne mer än något annat!

Lite grundinfo om mig:

* Jag heter Annie Engdahl

* Jag fyllde 15 igår

* Jag har en mamma, pappa och en äldre bror

* Jag har ridit i 9 år

* I två av dem åren har jag haft en delponny som heter Dalton men som nu är såld.

* Jag har aldrig tävlat mer än klubbhoppning på 70 cm

* Det högsta jag hoppat på enkelhinder var 1.05 m

* Den högsta banan jag hoppat var på 85 cm

* Jag är galen!

* Jag älskar att få folk att skratta

* Jag ger allt när jag rider, spelar ingen roll vad jag gör

* Jag är inte intresserad i märken på mina hästgrejer

* Jag gillar att fotografera alla sorts hästar med min Canon EOS 550D

* Jag kommer nog aldrig att sluta rida

* Den här bloggen kommer bli en liten foto/hästblogg.

   //Annie