Efter det första mötet bestämdes det nästa gång vi skulle träffas och nu var det hemma hos Ägarens hus där Dalton gick på sommarbete som vi skulle ses, och den här gången skulle jag få provrida!

OM jag var nervös! Efter att ha ridit på ridskola i sju år så kunde jag grunderna extremt bra, men resten?

Jag klantade mig rejält den där första gången på en fotbollsplan.

Jag ställde inte, drev inte, tittade inte upp, höll inte alarna bak och jag rätade inte på mig.

Och Dalton var inte heller som jag tänkt mig. Jag som var så glad att slippa lunka fick nu ta över en totalt skänkeldöv häst som verkligen inte kände något, varken sporrar eller spö.

Men det var den enda chansen jag hade, så jag tog den trots att Dalton var allt annat än min drömhäst.

Vi träffades ofta den sommaren hos Ägarens hus och vi red ut mest och en gång fick jag hoppa några små hinder vilket slutade i ren katastrof då jag inte kände Dalton och fortfarande inte hittar hans "knappar" för att få fart.

Så den sommaren blev det mycket lunk och inget mer.

Till hösten flyttade Dalton upp till min ridlärares gård där han skulle stå resten av året och det var då jag fick ta över honom på riktigt, tre dagar i veckan, helt själv!

Men det första halvåret var hemskt!

Sparkar, bett, hårda hovar på fötterna och en ständigt sur ponny som hela tiden  sprang över mig så fort vi stog stilla. Och väl uppe på hästryggen så var deet som jag satt på en halvdöd häst, inget hände!

Folk gav mig goda råd, skrek på mig och pushade så mycket dem kunde, men att ha sin delponny i ett stall med en massa, hårt satsande hoppryttare i samma ålder tar på en när man inte ens kan fatta en ordentlig galoppfattning och mot jul mådde jag riktigt dåligt och ville bara sluta, ge upp och gå tillbaka till ridskolan och fortsätta i samma spår.

Men vissa stunder hade vi tillsammans som fick mig att hoppas. Som när vi tolkade genom hela skogen eller när han för första gången faktiskt krökte på nacken och tuggade på bettet för en halv minut.

Det var att gå från hagen som det var som hemskast. Det gick inte utan mamma och även fast hon var med kunde Dalton ibland slita sig, springa över mig och hitta närmaste grästuva och sedan vägra gå därifrån, och hur mycket jag drog vågade jag aldrig säga till på riktigt, jag höjde aldrig rösten och jag petade knappt på honom när han gjort något dumt, jag bara drog i grimskaftet och bölade om att han skulle lyda.

Det värsta var när jag skulle sadla för att träna för min ridlärare och jag hade bundit upp Dalton i boxen för att han inte skulle springa ut och när jag smackade för att han skulle flytta sig lite åt höger sparkade han rätt ut, bara några millimeter från mitt huvud.

Då bröt jag ihop på riktigt.

  Ungefär så här såg det ut när jag red...

  Och såg här såg det ut från marken

Forts följer

//Annie

  En liten übersöt B-ponny som stod på samma stall som Dalton

//Annie

  En ponny på ett närliggande turistcenter där man kan ta islandshäst turer genom skogen :D

//Annie