Jag mådde riktigt dåligt ett tag efter den där händelsen.

Så en dag tog min tränare ett ordentligt snack med mig, hon höll inte ute något utan sa exakt vad jag gjorde fel, att jag helt enkelt var för mesig och att Dalton förlorat all respekt för mig.

Att få det sagt rakt i ansiktet var som att bli väckt och jag fattade äntligen att jag inte kunde behandla Dalton som en porslinsdocka.

Så jag började ta med mig spöet till hagen när jag hämtade honom, det kändes bra att veta att om han skulle få för sig något så hade jag kraftet att säga ifrån.

Jag började också rida med ett dressyrspö vilket gjorde det mycket lättare att få honom att börja jobba istället för att kämpa o 50 minuter med att få honom att gå framåt.

En dag en vårdag hände det!
Vi gick förbi Daltons utebox när han plötsligt steg mig på foten, drog sig loss och sprang raka vägen till sin krubba.

Det var då jag tappade tålamodet, det var då jag blev riktigt arg, det var då jag slutade ge upp.

Ursinnig drog jag ut honom ur boxen, tryckte till honom ordentligt och praktiskt taget knuffade ner honom till stallet.

Och den dagen fick jag inte ett enda bett.

Efter det gick det bara uppåt.

Jag hade fått mod och jag vågade säga till Dalton som inte längre bet mig eller sparkade även om han kunde slita sig om man inte var beredd.

Men eftersom jag begärde mer respekt blev jag mycket gladare och mer kärleksfull mot Dalton vilket faktiskt gjorde honom mycket gladare och piggare.

På sommaren åkte Dalton hem till Ägaren för sommarbete igen och jag såg honom knappt och det var under sommaren jag förstod hur mycket han betydde för mig, eftersom jag saknade honom.

Hösten efter sommaren blev den bästa!

Med bara några få återfall började vi hoppa tillsammans, inga höga skutt men vi hoppade i alla fall, något som jag inte gjort på över ett år.

Dalton och jag kom bättre och bättre överens och under vintern hade vi hur kul som helst.

Men en saga har alltid ett slut...

  Forts följer...

//Annie

Vem hade kunnat tro att leta häst är så kul!

Även fast jag ska dela en foderhäst med någon annan så är det spännande att se sin kanske framtida ponny och liksom bygga upp sitt liv runt en annons!

Jag har suttit och tänkt jättelänge nu och vet nästan exakt hur det kommer att bli, nästan ^^

Fast livet kan förändras, som det gjorde nyss.

Och en så länge så kan man inte vara säker, det kan man inte förrän ponnyn står i sin box, men jag lovar att info om vad som händer kommer när allt är spikat och klart ;)

  //Annie

Okey, jag vet inte vad jag ska börja, vet inte ens om jag borde skriva ner det men ifall något händer vill jag komma ihåg datumet...

Tydligen så ska jag inte alls tillbaka till ridskolan!

Tydligen så har en tjej äntligen nappat på mina "nödrop" om att hitta en att dela häst med.
Så kanske, bara kanske kan allt lösa sig! :D

  Saknar dig <3

//Annie